How I beat procrastination and went from zero words to a chance at $10,000 in six months

I am a writer. As such, I am a master procrastinator. Instead of going ahead with the querying or self-publishing of my second novel, I paused my writing to find a great way to manage beta readers. It turned out to become an entire platform and company (BetaReader.io, which I founded together with my brother Axel, and which is now used by thousands of authors to perfect their novels and build their audiences). An amazing feat, to be honest. But in the process, I forgot something. I got so sucked up in the innovation process, which I love, that I forgot about the thing that brought me here in the first place: telling stories, which I also love.

So when on one cold summer day (I live in Sweden), I heard about a major publisher organizing a middle grade novel contest with a grand prize of $10,000, I jumped at the opportunity to reboot my writing.

The catch: the deadline was less than six months away, and I hadn’t even started writing. Heck, I didn’t even I know what I wanted to write about. I decided that I needed a solid time plan, as well as some kind of bait to fight off the Ghost of Procrastination Future, who already saw heaps of opportunities at writing tons of dead-end story-beginnings. I needed something to help me stay on track.

Accountability is key

After some contemplation, I realized that what I needed was to make myself feel accountable. And to make that happen, I could actually let the Ghost of Procrastination Past help out. That ghost had once made me launch a beta reading platform instead of a novel. This time around, I could leverage that beta reading platform to actually pull the novel together.

So I started drafting beta readers. I needed kids aged 7-12 and their parents, as many as I could possibly gather. Since good beta readers are notoriously difficult to come across, I decided to add a reward to the mix: the $10,000 prize would be split evenly between the 100 first beta readers to read past, and give feedback on, at least half the manuscript. That meant $100 per reader, which is actually quite a lot for many kids. It also meant that I probably had to limit myself to 100 readers, but I decided that it was worth it. 100 readers is more than enough, and it’s a good, symbolic number that’s easy for people to remember and talk about.

Everybody wins

– But how about you, you say, no money for you?

Don’t fret! There was more to the prize: the winner would also get a publishing deal. This meant a win-win-win situation: thanks to the beta reader feedback I could gather via BetaReader.io, the novel would (obviously!) become great; all readers would be duly thanked, with the first 100 of them to pass the half-book-mark getting a monetary reward; and I would get my novel out to the masses and earn glory and royalties for many years to come.

– But what if you don’t win? 

I thought about that, too. After all, the contest was arranged by a major, if not the major publisher in Sweden, and they would surely receive hundreds, if not thousands, of submissions. Possibly from many better text-stranglers than myself. What if my readers put in all that time hoping they’d make a decent buck, and then nothing came out of it?

In the end, you could say that that would be their own fault. That they should account for the risk, just like I did. But even if I love writing, I didn’t want to go empty-handed out of this.

Your beta readers are your audience and your marketers

Then it struck me that I wouldn’t. With 100 readers to test my novel against, and some (a lot of) diligence from my side, I would actually come out on the other side with a not-so-bad – if not pretty darn good – middle grade novel. Even if I wouldn’t win this contest, I would have won the story. I could take my pretty darn good novel and sell it to another publisher, and then split my royalties with the 100 readers. Or, knowing that I had both a good novel and an invested audience at hand, I could choose to self-publish and use them as my 100 person strong marketing team. Word-of-mouth is a good thing, and considering that this was quickly becoming a rather unusual way of making a book happen, I could probably leverage that, as well.

Said and done. I created a website, barnboksexperimentet.com (roughly translated to “thechildrensbookexperiment.com”), and announced my partaking in the contest, that I intended to share the prize and/or part of my future earnings with my beta readers, and that I was looking for at least 100 kids to help me out.

It worked. I quickly got overloaded with reader requests.

Getting to business

So now I had my audience. Next, I would need something to write about. Something that my middle grade readers would love. Good thing I thought of that when I created my website and the signup questionnaire, which, among other things, contained the question: “Which is your all-time favorite book, and why?”

Based on the answers, I started plowing through all the mentioned books. In order to have a chance at getting through them all, I actually listened to most of them at 2x speed (I’m a father of two toddlers, the second one who came fresh out of the womb right after I had this idea). Listening is a great way of taking in a story, because it can be done while riding the bus, doing the dishes, the laundry, and in many non-paper-friendly environments.

So I read and listened, listened and read, and took an aweful lot of notes of what I liked and disliked, and what I thought I could write myself that would suit both my beta readers’ taste and my own ditto.

Fail fast and keep moving

Then, I started plotting. While I’ve been writing for most of my life, this bit was new to me. I used to be a hardcore pantser, and I know there is a constant battle going on about which approach is best and whatnot, but for this project I knew that I had virtually no time to waste, so I needed to make sure that I made as few mistakes as possible along the way.

When I used to pants, I could rewrite an entire story several times, adding and removing major plot points each time, and still not feel satisfied at the end. This time, I needed to get it right immediately. Or not straight off the bat, perhaps, but with less than six months of far from even part-time writing left until the manuscript needed to be submitted, I would only be able to squeeze in one, or tops two rewrites.

So I took the mantra that I had brought with me from the startup world – fail fast – and plotted down three different stories over the course of a couple of days. I quickly identified and patched the plot holes, and then picked the story I would enjoy writing the most.

I had feared that the plotting approach would bore me to bits

Then, I started writing. And, as expected, my early plotting efforts paid off. Because I had already jotted down many of the twists and turns, I didn’t hit any story walls or find myself written into a corner like I used to do when I pantsed. And it was suprisingly fun, too. I had feared that the plotting approach would bore me to bits because I knew what was going to happen, but it turns out there were tons of tiny details that I didn’t know about, like minor character traits, reactions and situations that apparated as I wrote.

Additionally, when I pants-write I usually need several hours to get back into the story if I’ve been away for a couple of days, but with my skeleton of a plot to guide me, I could now get into my flow-zone within just a couple of minutes. This was essential, as I wrote most of the first draft on my cellphone at night when one of the toddlers had woken me up and I couldn’t fall back to sleep.

Deadlines can help you push through

Still, I didn’t manage to stick to my tight schedule. Fast-forward one month, and I still had about five chapters left to write on the day that I had promised to send the first version to my beta readers. In order to stick to the schedule, I paused the writing, and self-edited the first six chapters best I could, before I sent out three different versions to my betas in what scientists would probably call a blind test (no readers saw each other’s feedback, and they weren’t informed that they had been handed different versions). This way, I could put my betas to work while I finished the rest of the book so as to not waste precious time. The things I wanted to learn in this first round weren’t about the full story, anyway, but more about which tense to use, how “hooking” the beginning was, and who my real target audience might be.

I gave the readers a month to get back to me, and used that time to finish and edit the first draft.

On to the feedback

Then came the first round of external feedback. I can’t overstate how much I love this part of the writing process. To “watch” my readers take in the story, to see how different readers interpret the same things completely differently, and to eventually start seeing the patterns. You’ll need a thick skin, though, or to already have a great story, because not everyone will love it. Some will say it straight to your face – this I appreciate the most – but some people try to be kind and don’t say anything. They sort of “fade away” instead, or make nice compliments about dull details that they did like in order to conceal their dislike.

Not everyone will love it

The good thing was that I could turn this into constructive feedback by looking at my readers’ behavior instead. BetaReader.io helped me identify what worked well and what didn’t by showing where people dropped off and by aggregating their overall ratings. When a lot of people drop off at the same place, or don’t get past the first paragraph despite a prize looming at the end, you know that something needs fixing. Good thing I tested three different versions, because this quickly helped me realize which tense and beginning worked best.

I was now a little more than halfway into the project. With two and a half month to go, I knew how I would have to tweak the first draft based on my learnings from my first mini-beta-round. Three weeks later and with less than two months until the deadline, I was now on draft #2 and could send out the full story for the first time.

A lot of the editing had had to be done on my phone, which proved a little awkward when I realized that auto-correct had “helped out” in dubious ways in more than one place. A lot of the first reader feedback was on plain typos or strange phrases where auto-correct had switched one word for another.

Oh, well. The typos were quickly fixed, so most readers were spared, at least. And then, the feedback got more interesting. This time, I couldn’t write while I waited for the feedback (because I’d draw my conclusions when I had the full picture), so I just enjoyed life and took notes as trends started to emerge.

The “final” draft

With one month to spare now, I had to cut a few people out who hadn’t been active for a while, but most of my readers had finished the book. The picture was clear already a few days ahead of time, actually. Four distinct conclusions could be drawn from the reading data and feedback:

“My god, this is so exciting! I know I said earlier that this wasn’t my kind of story, but now I love it!”

Beta Reader # 52

1. The beginning was still too slow

While I enjoy a slow build-up, most kids (at least among my readers) want things to happen quickly. I also realized that I didn’t let through immediately what type of story it was (urban fantasy thriller), which cost me a few readers. Some of them pushed through anyway, claiming first that this wasn’t their kind of book, but they’d give it a go, and then after a few chapters they came back to revise their initial verdict.

2. I found a plot hole

A minor, albeit annoying one, that seemed to bother parents more than children. Thankfully, it was easily fixed.

3. Don’t effing curse so much

I have to admit I enjoy throwing in the odd curse words to emphasize feelings, but while one of my characters was a real crass-ass, the others weren’t, and the cusser’s language had accidentally smeared off a little on them. And apparently, even if kids do swear, most of them don’t seem to like it in text. I decided to go back and focus the swearing on the one character who deserved it.

4. The ending was too abrupt

I’d like to think that this piece of feedback was an effect of my pressed timeline, which didn’t give me more than a day to write the ending. The result was that my readers got a bit annoyed with how fast the story ended after the climax. They wanted to dwell for some time before closing the book, which I assume is a good sign for the entire story. Either way, with only the three other bits to fix, I did manage to spend a little more time on the ending before the contest deadline.

Deadline!

In the end, I managed to submit the manuscript 3 whole days before the official contest deadline. The one downside is that I didn’t get to test my third draft against a new round of beta readers to see if my changes had had the intended effects, but oh well. At least I researched and wrote a whole novel, from idea to 3 full drafts (excluding the plot drafts), in less than six months. I know there are writers who churn out more than that, but this was my first time to pull it off while juggling a company and a tiny family as well, and everything without hitting a brick wall.

No matter how it goes, I can honestly say that I enjoyed both the process and the final story. The plot might not be world-changing, but it’s good, even really good, and I have 100+ invested readers who will back me up when the time comes. We’ll see in a few months if we win or if we have to proceed with other publishers.

Stay tuned!

Space in a jar
Photo by Rakicevic Nenad from Pexels

Hur jag knäckte prokrastineringsspöket och gick från noll ord till en chans på 100 000 kr på sex månader

Jag är författare. I och med det är jag även en mästerprokrastinatör. Istället för att skicka in eller självpublicera min andra roman så tog jag en rejäl paus i mitt skrivande för att hitta det bästa sättet att hantera testläsare. Det visade sig ta ett tag och blev ett helt företag och plattform (BetaReader.io, som jag grundade tillsammans med min bror Axel och som numera används av tusentals författare för att finslipa manus och bygga läsarkretser). Inte så illa, för att vara ärlig. Men mitt i alltihop glömde jag något. Jag blev så upptagen av innovationsprocessen – som jag älskar – att jag helt glömde av det som ledde mig hit från första början: skrivandet, som jag också älskar.

Så när jag fick nys om Bonnier Carlsens stora manustävling, med ett förstapris på 100 000 kronor så högg jag direkt på möjligheten att komma tillbaka till skrivandet.

Haken: deadline var om mindre än sex månader och jag hade inte ens börjat skriva. Jag visste inte ens vad jag ville skriva om. Eftersom jag ändå ville försöka så bestämde jag mig för två saker: 1) jag behövde en solid tidsplan, och 2) jag behövde någon form av morot för att hålla Framtida Prokrastinationers Ande stången (hen såg redan mängder av möjligheter att skriva mig in i återvändsgränder). Jag behövde något som kunde hjälpa mig att hålla riktningen.

Någon att hållas ansvarig för

Jag insåg att det jag behövde var att få mig själv att känna ett ansvar att skriva klart. Och för att lösa det kunde jag faktiskt ta hjälp av Gånga Prokrastinationers Ande. Hen hade för inte alltför länge sen fått mig att släppa en testläsningsplattform istället för en bok. Nu kunde jag ju använda nämnda plattform för att dra ihop den där boken.

Därför började jag samla på mig testläsare. Jag behövde barn i åldrarna 7-12 år och deras föräldrar, och jag behövde så många som det gick att få ihop. Eftersom bra testläsare är ungefär lika lätta att komma över som sol på midsommar, så bestämde jag mig för att slänga in en liten belöning: jag skulle dela de 100 000 kronorna jämt mellan de första 100 testläsarna som läste förbi och lämnade feedback på minst halva manuset. Det betydde 1000 kronor per läsare, vilket ju faktiskt är ganska mycket för de flesta barn. Det betydde dessutom att jag förmodligen borde begränsa mig till just 100 testläsare, men det tyckte jag att det kunde vara värt. 100 läsare är mer än tillräckligt, och samtidigt en bra, symbolisk siffra som är lätt att komma ihåg och prata om.

Alla vinner

– Men du då, säger ni, ska inte du få några pengar?

Oroa er inte! Priset innebar även att vinnaren blev erbjuden ett publiceringskontrakt med Bonnier Carlsen. Det innebar att jag hade hittat något av en “win-win-win situation”: tack vare testläsarresponsen som jag skulle samla in via BetaReader.io så skulle boken (uppenbarligen!) bli fantastisk; alla testläsare skulle tackas ordentligt, allra minst i text, men även förhoppningsvis med 1000 kronor; och min roman skulle nå en bred publik och låta mig bada i ära och royalties i många år framöver.

– Men om du inte vinner då?

Jag funderade på den lilla möjligheten. Bonnier Carlsen är trots allt ett av de största, om inte det största, barnboksförlagen i Sverige, och tävlingen skulle säkert få in hundratals, om inte tusentals manus. Många säkerligen från bättre textmanglare än jag själv. Vad skulle mina testläsare känna om de la ner massa tid i förhoppningen att tjäna en slant, och så blev det inget?

Man skulle kunna påstå att det i så fall var deras eget fel. Att de borde tagit höjd för risken, precis som jag gjort. Men även om jag älskar själva skrivprocessen så ville jag inte heller gå tomhänt ur det här.

Testläsarna är din målgrupp och dina marknadsförare

Då slog det mig att jag inte skulle det. Med 100 testläsare att testa min roman på och lite (eller en hel del) flit från min sida så skulle jag nästan garanterat komma ut på andra sidan med en inte-så-pjåkig – om inte riktigt jäkla bra – barn- och ungdomsroman. Även om jag inte vann tävlingen skulle jag ha vunnit berättelsen. Jag skulle kunna ta min riktigt jäkla bra roman och sälja in den hos ett annat förlag, för att sedan dela mina royalties med testläsarna. Eller, eftersom jag skulle ha både en bra bok och en angelägen läsarkrets, kunde jag välja att självpublicera och använda läsarna som ett 100-personers marknadsföringsteam. Om alla läsare rekommenderade boken för sina vänner, och de i sin tur gillade den och rekommenderade den för sina vänner, skulle ordet kunna sprida sig som ringar på vattnet. Det skadade inte att det här var ett ganska ovanligt sätt att skriva en bok på.

Sagt och gjort. Jag skapade en webbsida, barnboksexperimentet.com, och tillkännagav att jag tänkte delta i tävlingen och dela det eventuella priset och/eller framtida royalties med mina testläsare, samt att jag nu sökte efter 100 barn som ville vara med.

Det fungerade. Jag blev snabbt överhopad av förfrågningar från folk som ville vara med och läsa.

Dags att komma igång

Okej, så nu hade jag mina läsare. Nu behövde jag något att skriva om. Något som lässugna barn i 7-12-årsåldern skulle älska. Vilken tur att jag tänkte på det redan när jag skapade webbsidan och registreringsformuläret. Det innehöll bland annat frågan “Vilken är din favoritbok och varför?”

Jag började genast plöja igenom alla barnens favoritböcker. För att ha en chans att ta mig igenom allihop lyssnade jag faktiskt igenom de flesta på 2x hastigheten (jag har två barn, varav det andra föddes strax efter att jag fick den här idén). Att lyssna är ett superbra sätt att ta till sig en berättelse, eftersom det går att göra när man diskar, tvättar eller vistas i pappersovänliga miljöer.

Så jag läste och lyssnade, lyssnade och läste, och skrev ner en herrans massa tankar om vad jag gillade, ogillade, samt vad jag trodde att jag själv skulle vilja skriva om som mina testläsare skulle gilla.

Misslyckas tidigt

Sen började jag skriva synopsis. Även om jag har skrivit under större delen av mitt liv var just den här delen ny för mig. Jag har alltid skrivit det som kommit för mig utan att ha en egentlig plan över vad som ska komma härnäst. Det har funkat till viss del, men för det här projektet hade jag i stort sett ingen tid att förlora på att gå tillbaka och skriva om, så jag behövde försäkra mig om att jag begick så få “misstag” som möjligt under resans gång.

Alltid när jag skriver fritt utan plan så brukar jag skriva om stora delar av berättelsen flera gånger och ändå inte känna mig helt nöjd i slutet. Den här gången behövde jag få till det så bra som möjligt från första början. Eller kanske inte från det allra första utkastet, men med mindre än sex månader av långt ifrån ens deltidsskrivande till deadline så skulle jag bara hinna klämma in en, max två renskrivningar.

Så jag tog mantrat jag fått med mig från startupvärlden – att misslyckas tidigt – och under ett par dagar skissade jag fram tre olika synopsis. Med hela strukturen klar för mig kunde jag snabbt hitta och fixa de flesta hålen i intrigen, för att sedan välja den berättelse som inspirerade mig mest.

Jag hade fruktat att allt planerandet skulle göra själva skrivandet tråkigt.

Sen började jag skriva. Och, som väntat, lönade synopsisskrivandet sig snabbt. Eftersom jag redan hade präntat ner alla svängar i intrigen så sprang jag inte in i några väggar eller skrev mig in i några hörn så som jag ofta gjort när jag skrev helt fritt. Dessutom var det överraskande roligt. Jag hade fruktat att allt planerandet skulle göra själva skrivandet tråkigt, eftersom jag visste i förväg vad som skulle hända, men det visade sig finnas en hel skattkista av små detaljer kvar som jag inte kände till. Små karaktärsdrag, reaktioner och situationer uppenbarade sig för mig allteftersom jag skrev.

Dessutom behövde jag nästan ingen tid alls för att komma tillbaka in i berättelsen. Förr, när jag skrev fritt och hade varit borta från tangentbordet i några dagar, kunde det ta mig flera timmar att komma tillbaka till skrivflowet. Nu, med ramen som mina synopsis hade gett mig, tog det bara några minuter. Det här gjorde arbetet mycket lättare, eftersom jag skrev det mesta av mitt första utkast på mobilen i mörkret efter att ha blivit väckt av bebisen.

Deadlines hjälper

Ändå lyckades jag inte hålla mig till min tajta tidsplan. En månad senare, när jag hade lovat att skicka det första utkastet till mina testläsare, hade jag fortfarande fem kapitel kvar att skriva. För att kunna hålla mig till tidsplanen blev jag tvungen att avbryta skrivandet och redigera de första sex kapitlen bäst jag kunde innan jag skickade ut tre olika versioner till läsarna i vad forskare förmodligen kallar ett blindtest (ingen läsare kunde se någon annans feedback, och de fick inte heller veta att de tilldelats olika versioner av samma manus). På det här sättet kunde jag sätta mina läsare i arbete medan jag skrev klart resten av boken. Det jag ville lära mig från den här första rundan handlade ändå inte om hela berättelsen, utan vilket tempus jag skulle använda och hur “fångande” inledningen var. Det, och så ville jag få en bättre förståelse över vilken målgrupp som gillade manuset bäst.

Jag gav läsarna en månad att läsa sina sex kapitel. Väntan använde jag åt att skriva klart och redigera mitt första utkast.

Feedback!

Till slut kom så äntligen den första rundan av extern feedback. Jag älskar verkligen den här delen av skrivprocessen. Att “se” mina läsare ta till sig berättelsen, hur olika människor tolkar samma sak helt olika, och att så småningom börja se mönster i responsen. Men man behöver tjockt skinn på näsan. Alla kan ju inte älska det du skrivit. Några säger det rakt ut – det uppskattar jag faktiskt mest – men några försöker vara snälla och säger istället ingenting. De liksom “försvinner”, eller ger komplimanger om småsaker som de gillade för att slippa nämna det de inte tyckte om.

Alla kommer inte älska det

Bra då att jag kunde använda det beteendet och vända det till konstruktiv feedback. BetaReader.io hjälpte mig identifiera vad som fungerade och inte fungerade genom att visa var folk droppade av och genom att visa läsarnas betyg vid olika partier av boken. Om många läsare lägger ifrån sig boken på samma ställe, eller inte ens tar sig förbi första paragrafen trots priset som hägrar om de läser klart, då vet man att man behöver fixa något. Eftersom jag blindtestat tre olika versioner kunde jag snabbt ta reda på vilket sätt att skriva som fungerade bäst.

Nu var jag lite drygt halvvägs igenom projektet. Med två och en halv månad kvar hade jag ett råmanus som jag visste hur jag skulle förbättra utan att testläsarna hade behövt läsa hela berättelsen. Tre veckor senare och med mindre än två månader till deadline hade jag mitt andra utkast klart och skickade ut hela berättelsen för första gången.

Mycket av redigeringsarbetet hade, precis som skrivandet, behövt ske på mobilen, vilket tyvärr visade sig introducera många “autokorrektfel”, med tveksamt utbytta ord på flertalet ställen. Mycket av den första feedbacken handlade om just stavfel eller konstiga meningar på grund av detta.

Jaja. Det var snabbt åtgärdat, så majoriteten av läsarna slapp se det i alla fall. Efter det blev responsen mer intressant. Den här gången kunde jag inte skriva vidare medan jag väntade på att läsarna skulle bli klara (jag behövde ju dra mina slutsatser när jag hade samlat allas feedback), så jag tog tillfället i akt och njöt av att se kommentarerna ticka in.

Det “färdiga” råmanuset

Med en månad kvar till deadline behövde jag lämna några läsare som inte hade varit aktiva, men de flesta hade faktiskt läst klart boken. Om sanningen ska fram så hade jag en ganska tydlig bild av vad jag skulle behöva fixa redan några dagar innan detta. Fyra tydliga slutsatser kunde dras av läsdatan och responsen.

“Jag vet att jag sa i början att det inte är min typ av bok. Men nu har jag helt ändrat mig!”

Beta Reader # 52

1. Lite för långsam start

Även om jag själv uppskattar en långsam uppbyggnad så verkar de allra flesta barn (i alla fall bland mina testläsare) vilja att saker ska börja hända direkt. Jag insåg dessutom att jag inte visade tydligt vilken typ av berättelse det handlade om (urban spänningsfantastik), vilket gjorde att några läsare hoppade av på grund av att de trodde att boken inte passade deras smak. Några av avhopparna valde ändå att ge boken en andra chans, och efter några kapitel berättade de att de helt ändrat åsikt.

2. Jag upptäckte ett avgörande intrighål

Förvisso inte gigantiskt, men ändå irriterande. Föräldrarna verkade dessutom störa sig mer på det än barnen. Lyckligtvis var det lätt fixat.

3. Svär inte så j-vla mycket

Jag måste medge att jag gillar att slänga in lite svordomar för att förstärka karaktärers känsloyttringar emellanåt, men även om en av mina karaktärer i det här fallet faktiskt var riktigt ful i munnen, så var de andra aldrigt tänkta att vara det. Men i hasten hade sväraren råkat smitta av sig på de andra. Det visade sig också att även om barn kan svära en hel del så verkar de flesta inte gilla det när de läser. Jag bestämde mig för att rensa upp bland svordomarna och fokusera dem på den karaktär som faktiskt behövde dem.

4. För abrupt slut

Jag vill anta att den här responsen var en effekt av min tajta tidsplan, som inte hade gett mig mer än en knapp dag att skriva slutet på boken. Resultatet blev att mina läsare upprördes av hur snabbt berättelsen tog slut efter att den nått sitt klimax. De hade velat hänga kvar ett tag till innan de behövde släppa taget, vilket jag antar är ett bra tecken för resten av berättelsen. Oavsett vilket: eftersom jag bara hade de tre andra bitarna att fixa, så lyckades jag lägga lite mer tid på slutet innan tävlingsdeadline.

Deadline!

Jag lyckades få iväg manuset med hela 3 dagars marginal innan tävlingsdeadline. Det enda jag ångrade var att det inte fanns tid att testa mitt nya utkast mot en ny tesläsarrunda för att se om förändringarna hade haft effekt. Men, men. Jag lyckades i alla fall efterforska, planera coh skriva en hel roman, från ide till 3 utkast (om man bortser från de tidiga synopsisskisserna), på mindre än sex månader. Jag vet att det finns författare som klämmer ur sig mer än så, men det här var i alla fall den första gången jag själv lyckades göra det, samtidigt som jag skötte ett företag och en liten familj utan att för den skullen behöva springa med huvudet in i väggen.

Oavsett hur det går i tävlingen så blev både processen och det färdiga resultatet riktigt bra, i mina ögon. Det kanske inte blir en världsomvälvande bok, men den är bra – till och med riktigt bra – och jag har redan 100+ läsare som kan och har anledning till att kämpa för att boken går bra. Vi får se om några månader om vi vinner, eller om vi behöver ta den vidare till nästa förlag.

Vi hörs då!

Space in a jar
Photo by Rakicevic Nenad from Pexels