Hur jag knäckte prokrastineringsspöket och gick från noll ord till en chans på 100 000 kr på sex månader

Jag är författare. I och med det är jag även en mästerprokrastinatör. Istället för att skicka in eller självpublicera min andra roman så tog jag en rejäl paus i mitt skrivande för att hitta det bästa sättet att hantera testläsare. Det visade sig ta ett tag och blev ett helt företag och plattform (BetaReader.io, som jag grundade tillsammans med min bror Axel och som numera används av tusentals författare för att finslipa manus och bygga läsarkretser). Inte så illa, för att vara ärlig. Men mitt i alltihop glömde jag något. Jag blev så upptagen av innovationsprocessen – som jag älskar – att jag helt glömde av det som ledde mig hit från första början: skrivandet, som jag också älskar.

Så när jag fick nys om Bonnier Carlsens stora manustävling, med ett förstapris på 100 000 kronor så högg jag direkt på möjligheten att komma tillbaka till skrivandet.

Haken: deadline var om mindre än sex månader och jag hade inte ens börjat skriva. Jag visste inte ens vad jag ville skriva om. Eftersom jag ändå ville försöka så bestämde jag mig för två saker: 1) jag behövde en solid tidsplan, och 2) jag behövde någon form av morot för att hålla Framtida Prokrastinationers Ande stången (hen såg redan mängder av möjligheter att skriva mig in i återvändsgränder). Jag behövde något som kunde hjälpa mig att hålla riktningen.

Någon att hållas ansvarig för

Jag insåg att det jag behövde var att få mig själv att känna ett ansvar att skriva klart. Och för att lösa det kunde jag faktiskt ta hjälp av Gånga Prokrastinationers Ande. Hen hade för inte alltför länge sen fått mig att släppa en testläsningsplattform istället för en bok. Nu kunde jag ju använda nämnda plattform för att dra ihop den där boken.

Därför började jag samla på mig testläsare. Jag behövde barn i åldrarna 7-12 år och deras föräldrar, och jag behövde så många som det gick att få ihop. Eftersom bra testläsare är ungefär lika lätta att komma över som sol på midsommar, så bestämde jag mig för att slänga in en liten belöning: jag skulle dela de 100 000 kronorna jämt mellan de första 100 testläsarna som läste förbi och lämnade feedback på minst halva manuset. Det betydde 1000 kronor per läsare, vilket ju faktiskt är ganska mycket för de flesta barn. Det betydde dessutom att jag förmodligen borde begränsa mig till just 100 testläsare, men det tyckte jag att det kunde vara värt. 100 läsare är mer än tillräckligt, och samtidigt en bra, symbolisk siffra som är lätt att komma ihåg och prata om.

Alla vinner

– Men du då, säger ni, ska inte du få några pengar?

Oroa er inte! Priset innebar även att vinnaren blev erbjuden ett publiceringskontrakt med Bonnier Carlsen. Det innebar att jag hade hittat något av en ”win-win-win situation”: tack vare testläsarresponsen som jag skulle samla in via BetaReader.io så skulle boken (uppenbarligen!) bli fantastisk; alla testläsare skulle tackas ordentligt, allra minst i text, men även förhoppningsvis med 1000 kronor; och min roman skulle nå en bred publik och låta mig bada i ära och royalties i många år framöver.

– Men om du inte vinner då?

Jag funderade på den lilla möjligheten. Bonnier Carlsen är trots allt ett av de största, om inte det största, barnboksförlagen i Sverige, och tävlingen skulle säkert få in hundratals, om inte tusentals manus. Många säkerligen från bättre textmanglare än jag själv. Vad skulle mina testläsare känna om de la ner massa tid i förhoppningen att tjäna en slant, och så blev det inget?

Man skulle kunna påstå att det i så fall var deras eget fel. Att de borde tagit höjd för risken, precis som jag gjort. Men även om jag älskar själva skrivprocessen så ville jag inte heller gå tomhänt ur det här.

Testläsarna är din målgrupp och dina marknadsförare

Då slog det mig att jag inte skulle det. Med 100 testläsare att testa min roman på och lite (eller en hel del) flit från min sida så skulle jag nästan garanterat komma ut på andra sidan med en inte-så-pjåkig – om inte riktigt jäkla bra – barn- och ungdomsroman. Även om jag inte vann tävlingen skulle jag ha vunnit berättelsen. Jag skulle kunna ta min riktigt jäkla bra roman och sälja in den hos ett annat förlag, för att sedan dela mina royalties med testläsarna. Eller, eftersom jag skulle ha både en bra bok och en angelägen läsarkrets, kunde jag välja att självpublicera och använda läsarna som ett 100-personers marknadsföringsteam. Om alla läsare rekommenderade boken för sina vänner, och de i sin tur gillade den och rekommenderade den för sina vänner, skulle ordet kunna sprida sig som ringar på vattnet. Det skadade inte att det här var ett ganska ovanligt sätt att skriva en bok på.

Sagt och gjort. Jag skapade en webbsida, barnboksexperimentet.com, och tillkännagav att jag tänkte delta i tävlingen och dela det eventuella priset och/eller framtida royalties med mina testläsare, samt att jag nu sökte efter 100 barn som ville vara med.

Det fungerade. Jag blev snabbt överhopad av förfrågningar från folk som ville vara med och läsa.

Dags att komma igång

Okej, så nu hade jag mina läsare. Nu behövde jag något att skriva om. Något som lässugna barn i 7-12-årsåldern skulle älska. Vilken tur att jag tänkte på det redan när jag skapade webbsidan och registreringsformuläret. Det innehöll bland annat frågan ”Vilken är din favoritbok och varför?”

Jag började genast plöja igenom alla barnens favoritböcker. För att ha en chans att ta mig igenom allihop lyssnade jag faktiskt igenom de flesta på 2x hastigheten (jag har två barn, varav det andra föddes strax efter att jag fick den här idén). Att lyssna är ett superbra sätt att ta till sig en berättelse, eftersom det går att göra när man diskar, tvättar eller vistas i pappersovänliga miljöer.

Så jag läste och lyssnade, lyssnade och läste, och skrev ner en herrans massa tankar om vad jag gillade, ogillade, samt vad jag trodde att jag själv skulle vilja skriva om som mina testläsare skulle gilla.

Misslyckas tidigt

Sen började jag skriva synopsis. Även om jag har skrivit under större delen av mitt liv var just den här delen ny för mig. Jag har alltid skrivit det som kommit för mig utan att ha en egentlig plan över vad som ska komma härnäst. Det har funkat till viss del, men för det här projektet hade jag i stort sett ingen tid att förlora på att gå tillbaka och skriva om, så jag behövde försäkra mig om att jag begick så få ”misstag” som möjligt under resans gång.

Alltid när jag skriver fritt utan plan så brukar jag skriva om stora delar av berättelsen flera gånger och ändå inte känna mig helt nöjd i slutet. Den här gången behövde jag få till det så bra som möjligt från första början. Eller kanske inte från det allra första utkastet, men med mindre än sex månader av långt ifrån ens deltidsskrivande till deadline så skulle jag bara hinna klämma in en, max två renskrivningar.

Så jag tog mantrat jag fått med mig från startupvärlden – att misslyckas tidigt – och under ett par dagar skissade jag fram tre olika synopsis. Med hela strukturen klar för mig kunde jag snabbt hitta och fixa de flesta hålen i intrigen, för att sedan välja den berättelse som inspirerade mig mest.

Jag hade fruktat att allt planerandet skulle göra själva skrivandet tråkigt.

Sen började jag skriva. Och, som väntat, lönade synopsisskrivandet sig snabbt. Eftersom jag redan hade präntat ner alla svängar i intrigen så sprang jag inte in i några väggar eller skrev mig in i några hörn så som jag ofta gjort när jag skrev helt fritt. Dessutom var det överraskande roligt. Jag hade fruktat att allt planerandet skulle göra själva skrivandet tråkigt, eftersom jag visste i förväg vad som skulle hända, men det visade sig finnas en hel skattkista av små detaljer kvar som jag inte kände till. Små karaktärsdrag, reaktioner och situationer uppenbarade sig för mig allteftersom jag skrev.

Dessutom behövde jag nästan ingen tid alls för att komma tillbaka in i berättelsen. Förr, när jag skrev fritt och hade varit borta från tangentbordet i några dagar, kunde det ta mig flera timmar att komma tillbaka till skrivflowet. Nu, med ramen som mina synopsis hade gett mig, tog det bara några minuter. Det här gjorde arbetet mycket lättare, eftersom jag skrev det mesta av mitt första utkast på mobilen i mörkret efter att ha blivit väckt av bebisen.

Deadlines hjälper

Ändå lyckades jag inte hålla mig till min tajta tidsplan. En månad senare, när jag hade lovat att skicka det första utkastet till mina testläsare, hade jag fortfarande fem kapitel kvar att skriva. För att kunna hålla mig till tidsplanen blev jag tvungen att avbryta skrivandet och redigera de första sex kapitlen bäst jag kunde innan jag skickade ut tre olika versioner till läsarna i vad forskare förmodligen kallar ett blindtest (ingen läsare kunde se någon annans feedback, och de fick inte heller veta att de tilldelats olika versioner av samma manus). På det här sättet kunde jag sätta mina läsare i arbete medan jag skrev klart resten av boken. Det jag ville lära mig från den här första rundan handlade ändå inte om hela berättelsen, utan vilket tempus jag skulle använda och hur ”fångande” inledningen var. Det, och så ville jag få en bättre förståelse över vilken målgrupp som gillade manuset bäst.

Jag gav läsarna en månad att läsa sina sex kapitel. Väntan använde jag åt att skriva klart och redigera mitt första utkast.

Feedback!

Till slut kom så äntligen den första rundan av extern feedback. Jag älskar verkligen den här delen av skrivprocessen. Att ”se” mina läsare ta till sig berättelsen, hur olika människor tolkar samma sak helt olika, och att så småningom börja se mönster i responsen. Men man behöver tjockt skinn på näsan. Alla kan ju inte älska det du skrivit. Några säger det rakt ut – det uppskattar jag faktiskt mest – men några försöker vara snälla och säger istället ingenting. De liksom ”försvinner”, eller ger komplimanger om småsaker som de gillade för att slippa nämna det de inte tyckte om.

Alla kommer inte älska det

Bra då att jag kunde använda det beteendet och vända det till konstruktiv feedback. BetaReader.io hjälpte mig identifiera vad som fungerade och inte fungerade genom att visa var folk droppade av och genom att visa läsarnas betyg vid olika partier av boken. Om många läsare lägger ifrån sig boken på samma ställe, eller inte ens tar sig förbi första paragrafen trots priset som hägrar om de läser klart, då vet man att man behöver fixa något. Eftersom jag blindtestat tre olika versioner kunde jag snabbt ta reda på vilket sätt att skriva som fungerade bäst.

Nu var jag lite drygt halvvägs igenom projektet. Med två och en halv månad kvar hade jag ett råmanus som jag visste hur jag skulle förbättra utan att testläsarna hade behövt läsa hela berättelsen. Tre veckor senare och med mindre än två månader till deadline hade jag mitt andra utkast klart och skickade ut hela berättelsen för första gången.

Mycket av redigeringsarbetet hade, precis som skrivandet, behövt ske på mobilen, vilket tyvärr visade sig introducera många ”autokorrektfel”, med tveksamt utbytta ord på flertalet ställen. Mycket av den första feedbacken handlade om just stavfel eller konstiga meningar på grund av detta.

Jaja. Det var snabbt åtgärdat, så majoriteten av läsarna slapp se det i alla fall. Efter det blev responsen mer intressant. Den här gången kunde jag inte skriva vidare medan jag väntade på att läsarna skulle bli klara (jag behövde ju dra mina slutsatser när jag hade samlat allas feedback), så jag tog tillfället i akt och njöt av att se kommentarerna ticka in.

Det ”färdiga” råmanuset

Med en månad kvar till deadline behövde jag lämna några läsare som inte hade varit aktiva, men de flesta hade faktiskt läst klart boken. Om sanningen ska fram så hade jag en ganska tydlig bild av vad jag skulle behöva fixa redan några dagar innan detta. Fyra tydliga slutsatser kunde dras av läsdatan och responsen.

“Jag vet att jag sa i början att det inte är min typ av bok. Men nu har jag helt ändrat mig!”

Beta Reader # 52

1. Lite för långsam start

Även om jag själv uppskattar en långsam uppbyggnad så verkar de allra flesta barn (i alla fall bland mina testläsare) vilja att saker ska börja hända direkt. Jag insåg dessutom att jag inte visade tydligt vilken typ av berättelse det handlade om (urban spänningsfantastik), vilket gjorde att några läsare hoppade av på grund av att de trodde att boken inte passade deras smak. Några av avhopparna valde ändå att ge boken en andra chans, och efter några kapitel berättade de att de helt ändrat åsikt.

2. Jag upptäckte ett avgörande intrighål

Förvisso inte gigantiskt, men ändå irriterande. Föräldrarna verkade dessutom störa sig mer på det än barnen. Lyckligtvis var det lätt fixat.

3. Svär inte så j-vla mycket

Jag måste medge att jag gillar att slänga in lite svordomar för att förstärka karaktärers känsloyttringar emellanåt, men även om en av mina karaktärer i det här fallet faktiskt var riktigt ful i munnen, så var de andra aldrigt tänkta att vara det. Men i hasten hade sväraren råkat smitta av sig på de andra. Det visade sig också att även om barn kan svära en hel del så verkar de flesta inte gilla det när de läser. Jag bestämde mig för att rensa upp bland svordomarna och fokusera dem på den karaktär som faktiskt behövde dem.

4. För abrupt slut

Jag vill anta att den här responsen var en effekt av min tajta tidsplan, som inte hade gett mig mer än en knapp dag att skriva slutet på boken. Resultatet blev att mina läsare upprördes av hur snabbt berättelsen tog slut efter att den nått sitt klimax. De hade velat hänga kvar ett tag till innan de behövde släppa taget, vilket jag antar är ett bra tecken för resten av berättelsen. Oavsett vilket: eftersom jag bara hade de tre andra bitarna att fixa, så lyckades jag lägga lite mer tid på slutet innan tävlingsdeadline.

Deadline!

Jag lyckades få iväg manuset med hela 3 dagars marginal innan tävlingsdeadline. Det enda jag ångrade var att det inte fanns tid att testa mitt nya utkast mot en ny tesläsarrunda för att se om förändringarna hade haft effekt. Men, men. Jag lyckades i alla fall efterforska, planera coh skriva en hel roman, från ide till 3 utkast (om man bortser från de tidiga synopsisskisserna), på mindre än sex månader. Jag vet att det finns författare som klämmer ur sig mer än så, men det här var i alla fall den första gången jag själv lyckades göra det, samtidigt som jag skötte ett företag och en liten familj utan att för den skullen behöva springa med huvudet in i väggen.

Oavsett hur det går i tävlingen så blev både processen och det färdiga resultatet riktigt bra, i mina ögon. Det kanske inte blir en världsomvälvande bok, men den är bra – till och med riktigt bra – och jag har redan 100+ läsare som kan och har anledning till att kämpa för att boken går bra. Vi får se om några månader om vi vinner, eller om vi behöver ta den vidare till nästa förlag.

Vi hörs då!

Space in a jar
Photo by Rakicevic Nenad from Pexels